Tävlingen gick samma vecka som Storbritannien drabbades av ett riktigt oväder. Bilresan från flygplatsen i London till tävlingsplatsen i Wales tog oss närmare 6 timmar. En resa som i normala fall tar 3 timmar. Det blåste så hårt att vi precis klarade att hålla bilen på vägen. Lastbilar låg som plockepinn på och utmed vägen. Det var riktigt läskigt.

Väl framme mojnade vinden något och tävlingsdagens morgon sken solen och det verkade bli en fin dag. Vi var på plats redan kl. 10.00 på förmiddagen och kollade banan och de heat som gick före oss.

Tävlingen kördes inne i ett gammalt stenbrott. Varvet tog ca 12 minuter och vi tävlade i 2 timmar. Banan var som ett långt ”extreme-trialprov” med backar, stockar, stenbumlingar mm.

Vi startade ståendes inne i själva brottet och skulle sedan springa uppför en lång backe för att där hämta våra hojar och sedan köra ut på varvet.

Lagom till starten började det givetvis att regna. Sen hagla. Sen blåsa. Pust!! Jag som inte riktigt kan springa efter min skada kom iväg någonstans i mitten på fältet. Varvade som 12:a.

Eftersom tävlingen startade kl. 16.30 på kvällen blev det snart mörkt och vi fick slå på våra hjälmljus. Jag avancerade sakta men säkert uppåt i fältet, men i stensektionen var det lång kö varje varv och omöjligt att komma förbi. Lyckades under sista timmen att klämma min vänsterfot som redan fått sig ett par rejäla smällar veckan innan. Typiskt! Fastande sedan på ett ställe och fick ”hjälp” av någon i publiken som tog ett stadigt grepp om styret och gasvajern!!. Vajern böjde sig och jag hade efter det konstant lika gas.